Ola Hansson: Då våren bräcker på skånska slätten

Vi vill på inget sätt påstå att författaren eller kulturpersonligheten om vilken artikeln handlar om hyser våra åsikter. Vi berättar om olika delar av svenskt kulturarv oavsett vilken åsikt utövaren än må ha.

De glesa strömolnen teckna
sig vita mot ljusblå grund,
och luften glittrar och darrar
i solvarm middagsstund.
Men allt är så ödsligt naket,
och jorden är brun och grå,
och stubbade, låga pilar
kring nyplöjda marker stå.

Bland almar med råkbon i toppen
och reslig och grenlös stam
de kalkade väggarna blänka
med stackar och halmtak fram.
I djupa, leriga diken
det smutsgula vattnet står,
och glest från vätskiga marker
en blånande ånga går.

Och myllan luckras av harven
och klyves av plogens bill.
Från soliga rymder ljuder
en klingande lärkedrill.
Och viporna ängsligt skria
och tumla och svänga sig opp,
och gäddan leker i ängskärr
med glittrande solskensdropp.

Det blir så högtidligt stilla
och lyssnande i min håg.
Det är, som om all naturen
i anande väntan låg.
Det tonar en ljudfin groning
från skog och mark och sjö;
man hör, hur det saftigt sväller
och spirar i ägg och frö.