CYPERNS KAMP FÖR FRIHET DEL 3

MISSA INTE DE TIDIGARE DELARNA

INLEDNING SERIE BEFRIELSEKAMP
CYPERNS KAMP FÖR FRIHET DEL 1
CYPERNS KAMP FÖR FRIHET DEL 2

I denna den tredje och sista delen om EOKA kamp för Cyperns frihet, under ledning av Grivas, kan vi följa hur britterna använder sekterism för att kunna behålla makten. Vi kan också se hur EOKA och resten av det grekcypriotiska folket svarar med militärt motstånd, civil olydnad och på den diplomatiska fronten.

ARTIKELNS 3 DELAR SOM LJUDFIL

EOKAs ensidiga vapenvila höll i sig i månader, trots att britterna fortsatte sin offensiv mot dem.
Under vapenvilan fokuserade EOKA på att omorganisera sig, förbereda sig, stärkande av sina säkerhetsåtgärder, underhåll av kampviljan hos folket och bekämpa fiende propagandan.

Britterna valde trots EOKAs vapenvila att lägga ansvaret för de bristande framstegen på den nationalistiska sidan . Regeringen fördömde Ärkebiskopen för att han inte sedan sitt frisläppande från Seychellerna valt att ansluta sig till britternas idé om självstyre.

Ärkebiskopen höll under denna period en presskonferens i Aten för 120 journalister om den tortyr och brutalitet som britterna utsatte cyprioterna för och man lade fram 317 underskrivna vittnesmål.

Harding får lämna sin post som guvernör

Den tjugoförsta oktober tillkännagavs att Harding lämnade sin post som guvernör för att ersättas av sir Hugh Foot.
Han lämnade sin post efter att totalt ha misslyckats med att krossa det nationalistiska upproret trots alla övergrepp han använt.

Med den nya guvernören ökade det brittisk/turkiska samarbetet, samtidigt som det politiska spelet i London fortsatte.

Premiärministern Macmillan förberedde en lösning för Cypern, där man endast vände sig mot den turkiska minoriteten.
Grekcyprioternas svar lät inte vänta på sig och EOKA slog till mot britterna.

Den tjugosjätte november slog man till mot flygbasen i Akrotiri. Med hjälp av insmugglade tidsinställda bomber sprängde man två flygplan.

Den nionde december hålls samtal om Cypern i FN. Samma dag hålls en generalstrejk på Cypern.
Även skoleleverna deltog, dessa organiserade också demonstrationer. Skoldemonstrationerna fortsatte även nästa dag. I Nicosia ledde det till sammanstötningar mellan eleverna och säkerhetsstyrkorna.

Det hela startade vid niotiden när eleverna upptäckte att militärfordon omringat en skola. Eleverna på denna skola hade inte strejkat men såg detta som en provokation och vägrade nu gå tillbaka till lektionerna.
Redan innan detta hade lärarna sagt till de brittiska officerarna att det inte var strejk på skolan och man bad dom avlägsna sig så att inte oroligheter skulle starta.

Britterna valde dock att stanna kvar. Eleverna valde då att klättra upp på skoltaket där man hissade den grekiska flaggan och sjöng patriotiska sånger. Britternas svar blev tårgas.
Man kallade även in turkisk reservpolis och när dom anlände möttes dom av stenar från taken.

Omkring trettio elever skadades under dessa sammanstötningar. Som hämnd för att en turkisk polis hade skadats attackerade en turkisk pöbel grekiska affärer som man plundrade.

I ett förslag till FN resolution slogs det fast att ”Att det cypriotiska folket skall ges tillfälle att besluta sin egen framtid genom rätten till självbestämmande.”
Omröstningen om resolutionen resulterade i 31 röster för, 23 röster mot och 24 nedlagda. Detta var inte den ⅔ majoritet som krävdes för att resolutionen skulle antas.

1958 bär med sig en kampanj av passivt motstånd

Det nya året började med en flykt av två EOKA fångar. Den tionde Januari 1958 gömde sig Nikos Koshis och Tefkros Loizou i var sina tomma oljefat som var lastade på en lastbil och som utan förarens vetskap skulle ta dom ut ur lägret.

I mars lanserade Grivas en kampanj av passivt motstånd mot britterna. Målet var att mobilisera internationella opinionen till Cyperns sak och visa beslutsamheten att slåss för frihet med alla tillbuds stående medel.

“Totalt krig. Det betyder att vi skall bekämpa fienden överallt. Vi skall bekämpa hans ekonomi, hans administration. Passivt motstånd av folket mot allt fientligt, alla kan delta”

Man ville genom detta visa att det cypriotiska folkets kamp var så mycket mer än några enstaka hetlevrade aktörer.

Den ekonomiska bojkotten mot britterna kostade de styrande tiotals miljoner pund.
Den fjärde mars beordrade Grivas att de militära operationerna skulle återupptas. Till en början skulle man endast attackera materiella mål.
Han lämnade även över initiativet till sektionsledarna att bestämma hur attackerna skulle utföras.

Cypern firar tre år av väpnad kamp

Tre års firandet av den militära kampens början firades över hela Cypern den första april.

Samma dag ägde en generalstrejk rum med krav om att alla cypriotiska fångar som hölls i England skulle återföras till Cypern och ett frisläppande av internerade som hölls utan rättegång.

Den sjätte april sprängde EOKA Koutrafas polisstation.

Demonstrationer fortsatte i flera dagar och fick sin kulmen den tionde april när de politiska fångarna i fånglägret Kokkinotrimithia gjorde uppror.

En ögonvittnesskildring berättar hur när en signal gavs klockan elva på förmiddagen satte fångarna eld på byggnaderna i lägret.
De fångvaktare som fanns inne i lägret flydde i panik mot administrationsdelen.

Fångarna följde sin plan, samlades så fort man vara klara med sabotaget för att sjunga nationalsången och andra patriotiska sånger.
Man hade också bestämt sig för att ha en ickevålds attityd efter sabotaget.

Efter ett tag anlände brittiska förstärkningar och man kunde återta kontrollen av lägret.
Under natten som följde trakasserade brittiska soldaterna fångarna genom att bland annat kasta sten på dom.

I maj inför guvernören Foot, på inrådan av militären, dödsstraff som det enda möjliga straffet för innehav av vapen eller sprängmedel.

De turkiska sekteristiska attackerna utvecklas

1957 ombildades den turkcypriotiska organisationen VOLCAN till TMT(Turkiska motståndsrörelsen) och styrdes av två turkiska officerare som smugglats in i landet.

Denna rörelse utförde systematiska sekteristiska attacker mot grekcyprioterna.

Den sjunde juni gick man in i de grekiska kvarteren i Nicosia och dagen efter slog man till mot greker i andra delar av ön.

Den tolfte så mördade eller skadade man livshotande åtta greker, denna attack skedde i maskopi med britterna.

Grivas började som svar på de utökade pogromerna att systematisera försvaret av städer och byar. Att ha försvarsgrupper på landsbygden som är mobila och redo att slå tillbaka attacker.

Gerillan skulle undvika inblandning utom i speciella fall, istället skulle det bredare EAEM (enade nationella fronten) mobilisera massorna.

Nya diplomatiska vändningar

Efterhand så såg den grekiska regeringen att det internationella klimatet, med alla dess aktörer, Britter, NATO, FN, Turkiet och Sovjet, inte gynnade enande(enosis). Man började allt mer lansera idén att Cypern skulle kräva att bli en självständig nation.

Under 1958 började England jobba mot en ny plan för Cypern och man gjorde detta i samarbete med Turkiet.

I denna lösning ville man dela ön på hälften och ha brittiska såväl som turkiska militärbaser på ön.
Detta var en lösning som givetvis var helt oacceptabel för grekcyprioterna.

Den nittonde juni presenterade den brittiska premiärministern Macmillan ett partnerskap för en politisk lösning. Man såg framför sig att man skulle ha en representant från den grekiska regeringen och en från den turkiska.

Ärkebiskopen svarade att idén om en slags trippel suveränitet över Cypern, skulle skapa splittring och vara oacceptabelt. Cyprioterna förkastade därför planen.

Grivas svar blev “Det grekcypriotiska folket ber inte om falska konstitutioner. Vi har bara ETT krav, som vi eftersträva i evighet oavsett svårigheter,motståndare eller faror, med envishet och uthållighet: SJÄLVBESTÄMMANDE. För att nå framgång med detta skall vi kämpa till slutet.”

Britternas brutalitet fortsätter

Britterna skonade ingen i sin strävan att krossa EOKA. Den femte juli grep man en femtonårig pojke som vägrade att ta bort en klottrad slogan. Man nöjde sig inte med detta utan började misshandla honom. Byns kvinnor rusade till och försökte befria honom. Britterna öppna eld mot de civila. Två dog varav en var en gravid sexbarns mamma, arton andra skadades.

I samband med detta hyllade Grivas cyperns kvinnor

“Det var inte första gången dom ensamma stod emot beväpnade brittiska soldater, ibland för att befria tillfångatagna och vid andra tillfällen har dom brutit utegångsförbud och underrättat kämparna eller för att ge dom förnödenheter.”

Den åttonde juli dödade EOKA två brittiska militärer. Samma dag hämnades britterna genom att spränga en idrottsklubb i Famagusta, efter att ha påstått att man anträffat sprängmedel.

Försoningskommissionen i London uppmanade regering att vända sig till FNs säkerhetsråd för att få hjälp att lösa cypernfrågan eftersom man inte lyckades på egen hand. I samband med detta uttryckte man oro för den egna regeringens diskriminering till förmån för turkarna.

Efter kritiken började brittiska medier att svänga och begära en ändring i den förda linjen.

EOKA fortsatte sin kampanj och britterna blev förstärkta av fallskärmsjägare.

Guvernör Foot införde utegångsförbud klockan 19-07 över hela ön. Man grep också runt 2000 personer som man anklagade för EOKA sympatier. Samtidigt brände turkar arkeologiska platser och kyrkor.

Den tjugotredje juli, hade TMT (Turkiska motståndsrörelsen) gått för långt och Guvernören förbjöd dem.

Nya EOKA martyrer

En månad senare skulle fyra EOKA medlemmar flytta ett vapenförråd. Under transporten blev man överfallna av britter.
Man besvarade elden och en brittisk soldat träffades. EOKA kastade en handgranat, som döda ytterligare fem britter.
Han som kastade blev dock träffad och stupade.
Britterna lyckades också döda två till men den fjärde lyckades fly.

Detta överfall ledde till att Grivas avbröt den vapenvila han utlyst den fjärde augusti.

Den tjugosjunde samma månad hade britterna omringat ett hus där EOKA kämpen Michalakis Parides gömde sig. Han hade tidigare flytt från fångenskap.
När britterna uppmanade honom att ge sig svarade han “Frihetskämpar ger sig inte. Dom vinner eller dör!” och öppnade eld. Varvid britterna dödade honom.

Den femte september cirkulerade ett flygblad från Grivas.

“Jag varnar den konservativa regeringen att deras pretoriangarde inte kan mörda, skrämma, förstöra och tortera ostraffat.
Jag har beordrat omedelbara repressalier för varje grek som mördas eller skadas av engelsmännen och att vidta alla defensiva åtgärder mot erat pretoriangarde.
Detta är EOKAs slogan: att försvara sig, oavsett antalet angripare, och att låta sina män falla till den sista och ta så många koloniala pretorians med sig som möjligt…
Vi erbjöd lugn. Fienden misstog vårt erbjudande för svaghet.”

De kommande dagarna attackerades ett antal militärbaser. Vid ett annat tillfälle undkom Major-General Kendrew som ledde de brittiska operationerna på Cypern, ett bombdåd mot honom med bara sekunder.

Britterna tänker tvinga igenom sin “lösning”

På den politiska spelplanen valde britterna att ignorera Ärkebiskopen, den grekiska regeringens förkastande av den brittiska planen för en lösning på cypernfrågan.

Man tänkte tvinga igenom den med turkiskt stöd. Tanken var att implementera den från den första oktober 1958.

Den första svarade grekcyprioterna med en generalstrejk i protest mot att britterna tillsatte en turkisk konsul.
Stora demonstrationer ledde till konfrontationer med säkerhetsstyrkor i flera städer. Britterna använde skarp ammunition mot demonstrationerna, bland annat dödades en tolvårig flicka.

EOKA intensifierade sin offensiv mot britterna och orsakade stor skada.

Moralen hos de brittiska trupperna började sjunka, av trehundra poliser som skickades till cypern, sökte hundrafemtio om att få åka hem.
De engelska trupperna började också använda sig av mänskliga sköldar.
Man grep bybor och tvingade dom att sitta på militärfordon som skydd.

EOKA svarade på detta genom att organisera massreaktioner av byborna, särskilt kvinnorna tog ledning i att angripa trupperna med pinnar.
Man skickade protester till internationella organisationer och regeringar.
Detta visade sig effektivt, I december förbjöds trupperna att använda dessa mänskliga sköldar.

Labour griper in i förhandlingarna

Efter ett möte med Labour och med den brittiska regeringens plan hängandes över sig, öppnade ärkebiskopen för en lösning som inte innebar återförening utan att Cypern istället skulle bli en självständig stat. Detta med villkor att ön inte skulle delas.

Ärkebiskopen såg det som ett steg han var tvungen att göra för att komma ur ett fastlåst förhandlingsläge och för att stoppa britternas planer att dela ön.

Grivas åsikt om den nya inriktningen, var skeptisk men han valde att backa upp ärkebiskopen för att inte riskera en splittring.

Tories avvisar dessa nya förslag.

Den första januari hade guvernör Foot ett möte med kyrkoledare där han bad dem att påverka EOKA att hålla fast vid sin vapenvila för att förhandlingar skall kunna ske. Han fick till svar att de cypriotiska folket höll sin fred, men att britterna inte visat något steg för egen del.
Han blev sedan ombedd att släppa alla fångar, sätta ett stopp för provokationer utförda av brittiska trupper och sätta ett stopp för planerna att dela ön.

Militären fortsatte dock sina operationer och inledde en offensiv den sjätte januari.

I ett radiotal den trettonde januari sa guvernör Foot “Om vapenvilan är ett steg mot en permanent fred välkomnar vi den, men vi köpslår inte med våld”.

Zürich avtalet tar form

Den fjärde februari 1959 möttes premiärministrarna för Grekland och Turkiet för samtal om cypern. Den elfte släppte man texten till Zürichavtalet som bland annat innehöll kapitel om strukturen av cypriotiska republiken.

Med utgång från dessa strukturer skulle en cypriotisk konstitution skrivas. Cypern skulle utropas som en självständig republik. Grekland och Turkiet skulle verka för att det nya landet skulle upptas i FN. Man beslutade att flaggan skulle vara neutral samt att både grekiska och turkiska skulle vara officiella språk.

Ärkebiskopen välkomnade denna nya utveckling. Han kände till de övergripande dragen av avtalet men hade inte fått möjlighet att ta del av detaljerna.
När han läste detaljerna uttryckte han reservationer mot att grekisk och turkisk trupp skulle finnas på ön och att man skulle ha två separata valsystem, ett grekiskt och ett turkiskt för att välja de som skulle styra.
Han försökte att få tillstånd en ändring av detta samt en minskning av de områden britterna skulle få använda som baser.

Man såg dock den brittiska regeringens plan om en delad ö som ett ännu större hot, samt att tjugo EOKA soldater väntade på sina dödsdomar.
Man var rädd att tappa momentum.

Den trettonde februari gav Grivas EOKA order att behålla enigheten och att han skulle fatta ett beslut om EOKAs ståndpunkt om avtalet när han satt sig in i texten.

Han avslutade med “Jag skall ej förråda kampen eller det kämpande cypriotiska folkets uppoffringar. Alla måste vara säkra på detta, Jag lyder enbart Cyperns röst. Jag ber bara om en sak av er: disciplin att följa order. Tiden är kommen för oss att bevisa att vi är en organiserad grupp med höga ideal, med kärlek till vårt land och att vi vet hur man vinner både på ärans slagfält och i politiken.”

I slutet av februari samlade Ärkebiskopen 35 representanter från Cypern för att ge dom en genomgång av avtalet innan man skulle skriva under.

Den nittonde februari kontaktade ärkebiskopen den grekiska delegationen och meddelade att han gav sitt godkännande till planen.
På eftermiddagen skrev de fem parterna under avtalet.

Cypern går mot fred

Den tjugoandra februari släpptes alla politiska fångar och firande bröt ut över hela ön. Den första mars återvände ärkebiskopen efter sin förvisning.

Grivas var tveksam till implementationen av avtalet. Skulle han fortsätta den väpnade kampen eller beordra ett slut på kampanjen.
När det väl var ett faktum att både den grekiska regeringen och ärkebiskopen hade skrivit på, höll han enigheten högst och valde att avsluta den väpnade kampanjen.

Guvernören svarade med att utlysa en amnesti för alla EOKA kämpar och att de som satt i fängelser i England släpptes.

Den sextonde augusti 1960 hölls en ceremoni för att högtidlighålla att konstitutionen för den nya republiken var klar. En ny tid väntade för cypern som kunde fira sin frihet efter sin långa kamp.

Under den senaste kampanjen offrade 108 kämpar sina liv, många fler sårades eller fängslades.

Den femte augusti 1963 tillkännagav ärkebiskopen att han tänkte revidera konstitutionen eftersom vissa av dess artiklar gjorde Cypern nästan ostyrbart.
Den turkiske vicepresidenten förklarade att den turkiska minoriteten inte skulle vara bundna av en sådan revidering.

I slutet av november hade ärkebiskopen ett förslag på hur denna revidering skulle se ut och bjöd i vicepresidenten att diskutera förändringarna.
Redan innan vicepresidenten hade gett sitt svar meddelade Turkiets utrikesminister att man förkastade alla förslag och turkcyprioterna följde deras linje.

Nya oroligheter

På natten den tjugonde december öppnade turkcyprioter eld mot grekcypriotiska poliser. En polisman skadades och när man returnerade elden dog två turkcyprioter.
Detta ledde till sammanstötningar mellan de två grupperna.
De turkiska ledamöterna i regeringen drog sig ur och man började sätta upp turkiska enklaver som var ett allt starkare faktum under de kommande åren.


När en militärkupp ägde rum 1974, som avsatte ärkebiskopen, tog Turkiet sin chans invaderade ön för att ockupera 37 %. En ockupation som än idag är ett faktum.