CYPERNS KAMP FÖR FRIHET DEL 2

MISSA INTE DE ANDRA DELARNA

INLEDNING SERIE BEFRIELSEKAMP
CYPERNS KAMP FÖR FRIHET DEL 1
CYPERNS KAMP FÖR FRIHET DEL 3

ARTIKELNS 3 DELAR SOM LJUDFIL

EOKA kampanjen fortsatte, den fjärde oktober 1955 attackerade en femmanna grupp polisstationen i Lefkoniko och beslagtog 11 vapen.
Den tjugonde oktober gjordes en räd mot ett militärt lager och EOKA kom över ytterligare sexton vapen. Andreas Demetriou ledde räden, han skulle senare bli en av de martyrer som britterna hängde.

Den tjugoåttonde var stora traditionella nationella firanden planerade. Britterna valde dock att förbjuda dessa.
Britterna valde att samma dag genomföra det första dödsstraffet. Man avrättade Michalakis Karaoles, som var dömd för att ha dödat Herodotos Poullis, en polis och kollaboratör med britterna.
Folk gick ändock ut på gatorna och sammanstötningar med säkerhetsstyrkorna uppstod.

I Pitsilia regionen var det intensiva strider i slutet av november och EOKA genomförde tre överfall mot olika militära posteringar.

Sedan starten av den väpnade kampanjen hade EOKA haft ont om vapen. För att lösa detta smugglade man vapen. Man beslagtog även vapen från britterna som vi sett ovan.
Den tjugoandra januari 1956, förstärkte man sin arsenal markant, genom att samla in 800 hagelgevär från befolkningen.
Man startade även underjordiska verkstäder som producerade vapen och annan militär utrustning.

Slaget vid Spilia

Den tolfte december 1955 hade britterna information om att Grivas skulle finnas i bergen vid Spilia. Man valde att omringa berget. När britterna närmade sig öppnade gerillan eld.
Man valde sedan att retirera, samtidigt som en av gerillan genom att utnyttja terrängen fick de två grupperna av britter att öppna eld mot varandra.
Bergssidorna ekade av maskingevärseld och britterna kallade in flygunderstöd mot varandra.
Samtidigt som alla EOKA soldater lyckades fly oskadda blev ett femtiotal britter skadade eller dödade.

Bra tre dagar senare skedde ett eldöverfall av EOKA mot ett brittiskt militärfordon. I striden träffades EOKA kämpen Charalambos Mouskos, han kom att bli den första som stupade för brittisk eldgivning.
Två av de andra EOKA kämparna arresterades, Andreas Zakos var skadad och kunde inte röra sig.
När han hölls fången på platsen efter striden utspelades följande dialog mellan honom och den brittiske majoren.

Zakos: En av mina vänner är döende.
Majoren: Min vän i bilen har också blivit dödad. Varför skjuter ni på oss?
Zakos: Jag är grek och slåss för mitt lands frihet.
Majoren: Vi britter slogs för Greklands frihet.(andra världskriget)
Zakos: Och vi slogs vid er sida, men ni glömde ert löfte.

Vid begravningen visade folk sitt stöd och massor av grekiska flaggor vajade trots förbud och patriotiska sånger sjöngs. Brittiska trupper understödda av polis och den turkiska reservpolisen anföll med tårgas och misshandlade de sörjande.

Den politiska fronten stärks

För att bredda befrielsekampen beslöt Grivas att mobilisera civilbefolkningen. För detta grundade man Politiska Kommittén för Cyperns kamp (PEKA) i augusti 1956.
PEKAs uppdrag var att koordinera den politiska och militära kampanjen, upprätthålla en enhetlig intern front, höja folkets moral och slå tillbaka fiende propaganda.
Man jobbade hårt för att motverka att pessimism skulle sprida sig. Man ville få folk att offra sina vilodagar för kampens skull, vila kunde man göra när man segrat.

PEKA började också verka för att sätta upp den enade nationella fronten(EAEM) som hade som mål att stå emot turkiska hot och leda det passiva motståndet.

PEKA satte också upp skiljedomskommittéer för att lösa eventuella konflikter i befolkningen. Dessa ledde till minskade i inkomster för britterna och större disciplin hos befolkningen.
Dessa kommittéer hjälpte också till med att lösa vardagliga problem som vägunderhåll, vattenförsörjning osv.

Grivas sa följande om folket under befrielsekampen: “ Det fanns ingen ‘frontlinje’ eller ‘arriärgarde’ i det cypriotiska folkets befrielsekamp, utan ett allmänt slagfält där alla var en kombattant.”

Det tog inte lång tid innan Harding förbjöd PEKA. Vid förbudet delade PEKA ut följande flygblad:

”PEKA känner sig skyldig att tacka den obalanserade lilla diktatorn Sir John Harding för att ha förklarat det vara en olaglig organisation. På en plats där lagar är utarbetade på en höft och skickas till regeringens tryckeri utan att tillfråga dem som de tillämpas på, där lagarna tolkas enligt Londons imperialistiska intressen, där de grekiska frihetskämparna hängs som kriminella medans mördare och annat avskräde frikänns för alla anklagelser som om dom vore oskyldiga duvor, där lagen fungerar i enlighet med kolonialismens intressen, där rättvisa bokstavligen hånas av skenrättegångar och av de senila gamla specialdomarna som de har skickat från England. På en sådan olycklig plats är det en hederstitel för PEKA att betraktas som olaglig. Om PEKA inte skulle förbjudas hade det berott på att man inte gjort sin plikt.

Cyperns folk trampar med sina gamla bondstövlar på de pappersbitar som kallas engelska lagar. För det är ingen lag, utan laglöshet att betrakta kärlek till frihet som ett brott, att koncentrera all makt i händerna på en korkad brottsling, att förtrycka ett helt folk med kollektiva böter och andra orättvisor, eftersom era ledare behöver oljan! (De kommer att brinna för detta …)
Vi lovar lagstiftaren av laglöshet och orättvisa, marskalk Sir John, att PEKA kommer att göra allt för att visa sig värdig den ära som tilldelas henne. PEKA kommer också att kämpa, som EOKA, för ett fritt Cypern, där lagen inte ska vara ett hån, som det är nu, men kommer att reglera rättvisa för ett fritt folk.”

Den väpnade kampen går in i sitt andra år

Vid nyår 1956 lovar Harding återigen att han snart skall krossa EOKA. Samtidigt förnyar han samtalen med ärkebiskopen.
Samtidigt som dessa samtal pågick beordrade Grivas att den grekiska flaggan skulle hissas på alla skolor. Detta åtlyddes över hela Cypern, vilket ledde till att britterna stängde det flesta skolorna.
De brittiska soldaterna hade det svårt att hantera situationen, man blev tvungen att åka från by till by för att ta ner flaggorna och så fort dom lämnat, hissade eleverna en ny flagga.

I slutet av januari blev det upplopp mellan eleverna och säkerhetsstyrkorna i protest mot stängningen av skolorna.
Vid en av demonstrationerna sköts en av fanbärarna, Petrakis Yiallouros. Han tog några stapplande steg och skrek “Länge leve återförening(Enosis)” innan han föll död ner. Nicosia 1956
Nicosia FOTO:wikimedia commons

I februari gick poliskommissionären Robins ut med order att alla poliser skulle organiseras i misshandelsgrupper. Allt vardagligt polisarbete ställdes in för att misshandla oppositionella.

I början av året hade dessutom turkcyprioterna organiserat sig i gruppen VOLKANO som startade en våldskampanj mot grekcyprioter.

Antalet hängda av britterna ökade under denna period och under ett år skickade man nio frihetskämpar till galgen.

En av de som hängdes, Andreas Demetriou, talade med sin mamma innan han leddes till galgen och sa: “Det enda jag är ledsen för är att jag inte kommer leva för att se Cypern fritt”.

En av de andra, Charilaos Michael, skrev “Vi väntar på att våra föräldrar ska anlända. Vi skall ta emot dem med hurrarop och applåder. Dom skall vara stolta, för deras barn dör för sitt land, för frihet och kärlek till plikten mot sitt land. Vi sjunger hymner, vi prisar gud som gjorde oss värdiga att dö för frihet.”

På årsdagen av den väpnade kampens start distribuerades ett flygblad med ett uttalande av Grivas: “Resultatet av ett års hård kamp är vad historien har lärt oss genom århundraden, att rättvisa alltid segrar och orättvisa straffas. Moralisk styrka besegrar materiell styrka.”

Brittisk offensiv i jakt på Grivas

Britterna inledde offensiven operation Lucky Alphonse under sommaren i jakt på Grivas. Man satte in massiva trupper och var många gånger mycket nära att få tag på honom.
Gerillan hade ont om mat och vatten där dom var inringade. Gerillan lyckades dock ta sig ur inneslutningen.

Under denna offensiv utbröt en markbrand som dödade 19 brittiska soldater. Förutom dessa dog ett antal brittiska soldater i bilolyckor under samma offensiv. 17 EOKA kämpar tillfångatogs.

Efter att man tagit sig ut, stoppade Grivas tillfälligt alla aktioner, detta för att de olika grupperna skulle få tid att göra förberedelser för en förnyad offensiv mot ockupanterna.
I slutet av juli var dessa förberedelser klara men Grivas väntade med att beordra offensiven. Detta eftersom han fått veta att britterna skulle föra samtal med ärkebiskopen om en lösning på situationen.
Ärkebiskop Makarios III
Ärkebiskop Makarios III FOTO:wikimedia commons

Den sextonde augusti gjorde han ett uttalande där han meddelade vapenvila för att underlätta förhandlingar.
Offentligt välkomnade Harding detta, men hans praktiska svar blev ett annat. Han valde att kräva EOKAs kapitulation och inlämnande av deras vapen.
Grivas svar lät inte vänta på sig, i ett flygblad sa han “segrare kapitulerar inte”.
Vidare sa han att ett totalt eldupphör är omöjligt innan ett slutligt avtal är uppnått.

EOKA släppte lös en åsna med trägevär och en skylt med jag ger mig, på Nicosias gator som ett humoristiskt svar.

Samtalen slutade med att britterna gav ett icke svar och lovade att fundera på ärkebiskopens ståndpunkter men mer blev det inte.

Det diplomatiska spelet fortsätter

Under en debatt i underhuset så sammanlänkade man situationen på Cypern med utvecklingen vid suezkanalen. Man hävdade att den utvecklingen gjorde det omöjligt att släppa det brittiska styret på Cypern.
Man meddelade att man hade tilldelat Lord Radcliffe uppgiften att skriva en konstitution för Cypern. Brittiska regeringen sade att man erkände principen av självstyre men att det inte var möjligt att införa i det rådande världsläget.

I grova drag var Radcliffes uppgift att säkerställa att Cypern skulle fortsätta vara under brittisk kontroll, att det skulle fungera som en bas för brittiska trupper som behövdes för mellanöstern, all utrikespolitik och försvar skulle ligga i brittiska händer.

Radcliffe åkte till Cypern den tjugosjätte september men ingen grekcypriot ville träffa honom.
I slutet av november åkte Harding till London för samtal om Radcliffes förslag. Britterna hade också skickat en delegation till Seychellerna för samtal med Ärkebiskopen, men han vägrade samtal medans han var i exil.

I december förkastade den grekiska regeringen Radcliffes förslag med orden “Ett instrument för främmande suveränitet, påtvingat med våld mot ett ovilligt folk.”
Under denna tid började britterna även promota idén om att dela ön i en grekisk och en turkisk del. En känt kolonialt trick av söndra och härska.
Britterna fick turkiet på sin sida.

EOKA återupptar kriget

Till följd av de misslyckade samtalen och Hardings hårda linje mot EOKAs vapenvila, avbröt EOKA vapenvilan den tjugotredje augusti 1956.
Som svar valde britterna att öka antalet patruller, taggtrådsavspärrningar av gator och visiteringar av cyprioter.
Britternas propaganda gick för högvarv, där gjorde man allt för att få det till att EOKA var hindret för de samtal som förs.
Samtal som inte hade skett om det inte var för EOKAs kampanj. Det cypriotiska folket såg igenom de brittiska försöken och stod fast bakom EOKA.

Britternas nästa steg var att arrestera ett flertal biskopar.

Interneringar och tortyr knäcker inte folket

Med både interneringar och massarresteringar fylldes snabbt fånglägren. Trots många och svåra fall av tortyr med flera dödsfall, behöll fångarna hög moral.
Många var flykterna som gjordes på alla möjliga vis, allt från att gömma sig i soptunnor till att muta vakter.
När vakterna hindrade utomhusvistelse organiserade krigsfångarna protester. Vid ett tillfälle brände man ner de baracker men hölls i. Britterna dränkte lägret med tårgas och misshandlade fångarna grovt.

En av de fångar som torterades var Fotis Pittas, han förde en dagbok under tortyren.

Torsdag 10 januari 57
Polisen arresterade mig vid fyra inatt. Blev slagen mellan fem och elva i Famagusta polisstation. På eftermiddagen 3-5 och 9-11, slagen… En dag av fasa, ångest, smärta. Brutna revben. Kraften lamslagen. Blod i min urin. Kall.
Fredag 11 januari 57
Jag var för svag för att täcka mig med filtar. Fruktansvärd smärta. slagen 8-10 och 15-17. Har inte ätit något sedan i onsdags. Bara vatten. Jag kan knappt gå. Jag stönar dag som natt av smärtan.Varje rörelse jag gör är ett stön.
Söndag 13 januari 57
Jag hör St George klocka slå. Mitt hjärta slår, det gläds.Jag ber till den allsmäktige att hjälpa mig, ge mig mod att utstå denna prövning. Jag ber att han stärker mig. Att göra att jag får leva så att jag kan se Cypern fritt. En dag av ångest.Dom kom in i cellen på eftermiddagen, dom hotade mig.
Tisdag 15 januari 57
En natt jag skall komma ihåg hela mitt liv. Vid 11 på fm tog dom mig till kontoret där jag fann det dom sa att jag skulle finna. Två lampor med hög intensitet. Dom tvingade mig att sitta nära. Hetta. Dom stekte mig långsamt. Skorpor bildades på mina läppar.
Onsdag 16 januari 57
Mitt svett flödar oavbrutet. Jag har en kraftig huvudvärk. Dom beskriver skräckscener för mig. Att dom skall hänga mig etc. Jag svimmar. Dom kastar vatten på mig. Jag återfår medvetandet. Två turkiska reservister tar mig tillbaka till cellen, håller mig under armarna. Dom lät mig inte sova på hela tisdagen. Tisdag och onsdag, var dagar av terror, förhör och fasa.
Söndag 20 januari 57
De glädjande kyrkklockorna väckte mig. Jag ber. Jag börjar sjunga hymner. Vad jag kunde och kunde komma ihåg från kyrkan. På kvällen sjöng jag patriotiska sånger.
Tisdag 22 januari 57
När dom tar ut mig på morgon och kväll och på natten kan jag höra skriken från folk som förhörs. Dom utsätter andra för samma brutalitet som mot mig.
Söndag 27 januari 57
Efter morgonens religiösa sång och psalmer, började jag leka med idén att måla något på väggen. Inspirationen kom. Det skulle bli friheten med ett draget svärd och flaggan högt.

Han förverkligade drömmen. med sitt blod gjorde han målningen. Han kom senare att fly och återvända till kampen utanför. Han stupade i eldstrid med britterna.

Den åttonde september slog en tolvmannagrupp från EOKA till mot polishögkvarteret i Kyrenia. Vid klockan tre på natten närmade dom sig uppdelade i tre mindre grupper.

Den ena gruppen tog position i en trädgård mitt emot stationen för att hålla tillbaka brittiska förstärkningar.
En annan grupp tog upp position på baksidan för att stoppa förstärkningar från det hållet.
Den tredje gruppen stormade polishögkvarteret med uppmaning att poliserna skulle ge sig, vilket också skedde. EOKA beslagtog ett antal vapen och ammunition och när man lämnade släppte man fångarna.

De engelska trupperna som fanns förlagda nära hörde skottlossningen och stormade till undsättning.
Men möttes av eld och handgranater från de täckande grupperna. Efter att ha fått ta betäckning i tio minuter retirerade britterna.
Tidningarna rapporterade dagen efter att EOKA tog kontroll över Kyrenia.

Bara fem dagar senare flydde sju högrankade EOKA kämpar från fångenskap och allmänhetens stolthet steg allt mer.

I oktober och november blev tre brittiska baser attackerade i sabotageaktioner. Britterna beordrade sina trupper att hålla sig i sina baser av säkerhetsskäl.

Britternas svarta november

Ju längre året gick stod det alltmer klart att Hardings löfte att han snart skulle krossa EOKA bara var tomt prat. Den konservativa brittiska regeringen fick inse att EOKAs vapenvila inte hade utlysts för att man hade varit svaga.
Britterna själva kallade november för svarta november efter att man förlorat 49 soldater och fått 71 skadade. I oktober hade man dessutom drabbats av myteri.

De tjugofjärde november instiftade Harding nya lagar, bland annat blev dödsstraff det enda straffet på bland annat innehav av militär utrustning.
Man tystade även den cypriotiska pressen.

Grivas gav sitt svar i ett uttalande där han bland annat sa:
“När vi höjde vår rörelses fana visste vi att vi skulle möta ett imperium och förtryckarens omoraliska lagar. Vi visste att några skulle skickas i galgen. Men vi ansåg att rätten var på vår sida och att vi skulle vinna. Och segra har vi gjort.”

Turkiska pogromer och brittisk offensiv startar 1957

Året börjar med en brittisk offensiv i Pitsilia regionen och man lyckas tillfångata två grupper med hjälp av betalda förrädare.
Det var ett hårt slag men Grivas spred dock sitt lugn och sa “Förluster är naturliga konsekvenser av kamp. Varje kamp är en serie av framgångar och bakslag, men den slutliga segraren är den med starkast moral, den som vet att övervinna svårigheter och påtvingar fienden sin vilja.”

I början av januari pågick pogromer mot den grekcypriotiska befolkningen och ett vittne beskrev hur han natten mellan tjugonde och tjugoförsta januari kunde se hur grekiska kvarter stod i flammor, att det var ett inferno av lågor och explosioner.

Den artonde februari inleddes samtal i FN om cypernfrågan. Dessa blev framgångar för befrielserörelsen.
Som en gest deklarerade Grivas att han hade som mål att inleda en andra EOKA vapenvila.

Harding valde dock att svara på kolonialt vis och beordrade storskaliga militära operationer under andra halvan av mars. Dessa ledde till ett flertal arresteringar.
Harding reste till London och hävdade att EOKA bara erbjöd en vapenvila och inte ett slut på sin kampanj.

Istället för att följa på den väg FN öppnat upp, valde Britterna att gå en annan väg för att kunna styra utvecklingen. Man gick vägen över NATO där även Grekland och Turkiet var medlemmar.
Samtidigt lovade man att släppa ärkebiskopen om han tog avstånd från våld.

I sitt svar sa ärkebiskopen att EOKA hade visat att man agerade i FN resolutionens anda för att uppmuntra förhandlingar och deklarerat sin villighet till vapenvila vid mitt frigivande. Han sa vidare att om den brittiska regeringen använde argumentet att det bara var en vapenvila som förevändning för att inte gå vidare i förhandlingar,så vore det en stor besvikelse och att England stänger dörren till fred.

Efter en hård intern debatt inom den brittiska regeringen, valde man att släppa de kyrkoledare som man tvingat i exil. Ärkebiskopen dock med villkoret att han inte fick återvända till Cypern.
Ärkebiskopen anlände till Aten och möttes av hundratusentals jublande anhängare. Han började omedelbart den politiska kampen för Cyperns frihet.
Han fick dock ingen respons från konservativa regeringen i London och USA ställde sig på britternas sida.