CYPERNS KAMP FÖR FRIHET

I tre delar skall vi titta närmare på Cyperns kamp för självständighet. Vi har valt detta ämne för att den innehåller fredlig kamp och senare väpnad kamp. Ett komplicerat diplomatiskt spel. En konflikt med tre parter, en majoritet befolkning, en minoritet och koloniala härskare.

MISSA INTE DE ANDRA DELARNA

INLEDNING SERIE BEFRIELSEKAMP
CYPERNS KAMP FÖR FRIHET DEL 2
CYPERNS KAMP FÖR FRIHET DEL 3

ARTIKELNS 3 DELAR SOM LJUDFIL

Denna mix kan på vissa sätt liknas vid den svenska. Vi har en neokolonial makt (EU), vi har vår ursprungsbefolkning (Sveriges folk) och vi har en minoritet av folk utifrån.

I en situation när desperation sprider ut sig inom vissa delar av Sveriges folk, vill vi ta vårt ansvar att förklara att det finns inget romantiskt med en väpnad kamp. En sådan för med sig lidande på alla sidor och är inget man skall ägna sig åt för att döva sina egna känslor av hopplöshet.

Vi på självständighet Sverige, förespråkar en fredlig massmobilisering för att uppnå nationell självständighet.

Men i detta fallet och i många andra finns dock våldet som en ingrediens i det politiska spelet. Precis som det fortfarande gör över vår värld.

Cypern hamnade under brittisk kontroll 1878. Det var det osmanska imperiet som gav det som ett protektorat i utbyte för britternas stöd i kriget mot Ryssland.

Till en början såg cyprioterna dock detta som ett första steg mot att få återförenas med Grekland. Öns befolkning bestod 1881 av 73,9% av grekiskt ursprung och 24,4 % av turkiskt ursprung.

Snart blev man dock varse att ett byte av imperialistisk härskare inte ger nationell frihet.
Britterna började höja skatterna för att betala den osmanska Sultanen för protektoratet.

I samband med första världskrigets utbrott 1914 hamnade England och osmanerna på olika sidor och Cypern hamnade nu under militär ockupation av britterna. Från 1925 fick Cypern status som kronkoloni.

Med tiden ökade de cypriotiska kraven på att få återförenas med Grekland.
Britterna införde som svar nya direktiv för utbildning. Detta för att motverka den nationella identiteten. Detta i sann kolonial anda.
Lärare blev tvungna att kunna engelska för att befordras. Man förbjöd sjungandet av den grekiska nationalsången och förbjöd porträtt av hjältar från den grekiska revolutionen 1821.
Man avskaffade undervisning av grekisk historia 1935.
Endast en skola accepterade dessa nya regler, i de andra skolorna valde man att ställa sig utanför systemet. Detta ledde till att de anställda bara kunde ta ut låga löner..

Britterna valde också att i lag tillåta tortyr, vilket ytterligare eldade på kamplusten hos cyprioterna.

1929 vädjade företrädare för kyrkan, som var en stark förespråkare för nationalismen, till brittiska regeringen om att låta Cypern ansluta till Grekland. En vädjan som föll för döva öron.

Revolt bryter ut 1931

I september 1931 blockerade Brittiske guvernören Storrs ett beslut om att stoppa skattehöjningar.
Detta ledde till att de grekcypriotiska parlamentsledamöter avgick från sina poster.

Den 18 oktober uppmanar ärkebiskopen alla grekcyprioter att börja med civil olydnad tills målet om återförening med Grekland var uppnått.
I sin uppmaning förklarade han att det nu stod klart att ett förtryckt folk inte kan befria sig själva genom att tigga om sin frihet och hoppas på att förtryckaren skall ha medkänsla. Svaret från förtryckaren kommer bli förakt för den förtryckte. Ärkebiskopen menade att frälsningen ligger i nationell befrielse.

Tre dagar senare fylldes gatorna i Nicosia av demonstranter som med nationella slagord omringade regeringsbyggnaden.
Efter tre timmar av stenkastning, satte man slutligen eld på byggnaden.
Polisen slog därefter till och skingrade demonstranterna.
Samtidigt så halade patrioter runt hela ön, de engelska flaggorna från officiella myndigheter och ersatte dom med grekiska.

Det var inte förrän i november som oroligheterna lade sig. Facit var 7 stupade patrioter, 30 skadade, 10 fick livstids exil och över 2500 blev dömda i domstol.
I modern tid har monument uppförts för att hylla upproret.

Den brittiske guvernören Storrs ersattes och den nya Richmond Palmer införde ett ännu hårdare styre.
De lokala lagstiftande råden och lokalval avskaffades. Istället utsåg guvernören byråd och domare.
Att förespråka återförenande eller att hissa icke engelska flaggor förbjöds. Inga folksamlingar på fler än 5 personer tilläts.
Denna period fick namnet Palmerocray efter guvernörens namn och skulle hålla i sig till början av andra världskriget.

Vissa av de antigrekiska lagarna upphävdes i samband med andra världskriget, när britterna ville ha grekernas hjälp.
Både greker och grekcyprioter slogs tappert mot fascister och nazister och hoppades att detta också skulle leda till att England efter kriget skulle ge dom rätten att styra sig själva.

Hålla den patriotiska lågan vid liv

Efter andra världskrigets slut tog strävandet efter nationell frihet ny fart. Den grekiske kungen ställde sig också bakom kraven på återförenande.
Den ortodoxa kyrkan på Cypern genomförde en folkomröstning där ca 96% av den grekcypriotiska befolkningen ställde sig bakom ett återförenande.

En cypriotisk delegation till London förde åter fram sin vädjan om återförening. Även denna gång avslogs detta, men England valde att lätta på sitt hårda grepp och införde en 10 års plan för utveckling på Cypern.

Under ledning av den cypriotiske ärkebiskopen Makarios III ökade kraven ytterligare på 50 talet.
Den tjugofemte april 1952 samlades 600 representanter för det cypriotiska folket i Nicosia. Det var ärkebiskopen som hade bjudit in dem för skapa den första pan-cypriotiska nationalförsamlingen.
I sitt öppningstal sa han att man under det kommande året skulle göra allt för att Grekland skulle lägga fram deras fall för FN om inte en lösning kan finnas på annan väg.
Han sa även att om man inte lyckas hos FN så “får vi varken sluta eller förtvivla. Vi har fortfarande till vårt förfogande många andra sätt att fortsätta kampen.”

Den andra augusti 1954, så började brittiske guvernören återigen att dra åt de repressiva tumskruvarna. Man begränsade rätten att demonstrera och den som visade tendenser till uppvigling kunde nu dömas till fem års fängelse.

Den artonde december ägde en generalstrejk rum och stora demonstrationer ägde rum i Nicosia och Limassol. Det slutade med sammanstötningar med brittiska trupper och vid slutet av dagen var det 37 skadade och 33 gripna.

Den cypriotiska krisen bryter ut

När britterna, trots det internationella trycket, inte lyssnade till opinionen började en ny aktör ta plats.

Ärkebiskopen, i samarbete med George Grivas, en cypriot som var en pensionerad grekisk general med erfarenheter från andra världskriget, hade börjat smida på planer för att använda väpnad kamp som medel för befrielse.
1953 satte man upp en tolvmanna kommitté för att förbereda denna gerilla.

I mars 1954 smugglades den första vapen lasten till Cypern och några månader senare smugglades även Grivas in. Han levde under jorden och använde kodnamnet Dighenis.
Den nya organisationen gick under namnet Nationella Organisationen av Cypriotiska Kämpar(EOKA).

Britterna var inte nämnvärt oroade för att ett väpnat motstånd skulle kunna få fäste, så man lyckades förbereda de första grupperna i hemlighet.

Enligt Grivas var målet med den väpnade kampen att dra internationell uppmärksamhet till Cyperns sak genom heroism och uppoffring.Georgios Grivas

Med hans egna ord “För att visa vår fasta beslutsamhet och vilja, genom ständiga och allvarlig trakasserier av britterna på Cypern, att vi inte kommer att backa för någon uppoffring, utan tvärtom, kommer vi att fortsätta tills vi når vårt mål.
Kampen ska fortsätta tills internationell diplomati – FN – och särskilt britterna tvingas ta hänsyn till cypernfrågan och omedelbart erbjuda en lösning i enlighet med det cypriotiska folket och den grekiska nationen som helhet”

Detta skulle man göra genom att primärt använda tre metoder.
Använda sabotage mot statliga mål.
Använda överrasknings attacker mot den brittiska armén.
Att organisera civilbefolkningen till passivt motstånd.

Samtidigt skulle man neutralisera varje form reaktionära reaktioner samt att straffa varje cypriot som samarbetade med britterna.

Man hade inga föreställningar om att man fysisk skulle kunna driva britterna i havet, man ämnade istället att vinna en moralisk seger.

De flest rekryterna värvades från böndernas fackförbund samt från ungdomsorganisationerna, kristna ungdomsrörelsen och pan-cypriotiska ungdomsrörelsen.

Förutom att skapa de militära grupperna satte man upp politiska grupper, kommunikations grupper samt en underrättelsetjänst.

Ärkebiskopen satte upp en underjordisk tidning. Han skrev själv den första ledaren.
“På natten till samma dag som när den utländska härskaren tillkännagav sina illiberala lagar och satte munkavle på det cypriotiska folket och dess press, träffades ett litet antal unga människor, med ren entusiasm och tro på kampen, någonstans och där tog vi beslutet :
Att skapa en organisation och att starta en underjordisk tidning.
Vi lägger grunden för organisationen. Inom en vecka hittade vi anhängare i alla städer. Våra grenar sprider sig nu till byarna. Vi fortsätter naturligtvis med försiktighet, för myndigheterna är uppmärksamma. Vi gav vår organisation namnet ”Organisation för nationell frälsning”. Idag ger vi ut första numret av underjordiska tidningen ”ENOSIS.” (grekiska ordet för återförening)
I våran tidning ska vi publicera det som resten av den cypriotiska pressen inte kan skriva om.
Syftet med vår organisation är väpnad handling mot den utländska härskaren och dess underordnade institutioner.
Våra medlemmar är fast beslutna om att offra allt för kampen. Till och med deras liv, eftersom det är ett liv för slavar.
I 76 år har vi nu varit slavar för engelsmännen. I 76 år har vi bett dem, vädjat till dem, vi har skickat dem memorandum, delegationer, i hopp om att de äntligen kommer att förstå vår rättfärdiga sak och bryta våra bojor.
Men till ingen nytta. De hör oss och förblir oberörda och okänsliga. Nu tycker de att det är irriterande att ens lyssna på oss.
Deras politik har lärt oss att de engelska kedjorna inte kan lossas av engelsmännen utan bara kan brytas av slavarna. Och bryt dem ska vi.
Detta är vårt beslut och vår ed.
Länge leve Grekland. Länge leve Enosis.
Vår slogan är: ALLT FÖR Grekland.”

Stommen för EOKA var traditionella gerillagrupper i bergen som levde i läger och stads grupperna som oftast fortsatte sina jobb eller utbildningar samtidigt som man drev den väpnade kampen.

Väpnade kampanjen drar igång

Under nattens mörker mot den första april 1955 drog den väpnade befrielsekampen igång. I natten kunde man höra ljudet av 18 explosioner, spridda över ön.
I Nicosia förstörde man bland annat den statliga radiosändaren och utbildningsdepartementet.
I Larnaca förstördes polishögkvarteret, distriktsadministrationen, domstolsbyggnaden och polischefens hem.
I Limassol förstördes ett flertal polisstationer och i Famagusta förstörde man ett flertal militära installationer. I denna attack stupade den första EOKA kämpen när han försökte kapa en elledning.Monument över EOKA

I samband med attackerna släpptes en proklamation som var underskriven av Grivas.
Flygblad spreds samtidigt över ön där man uppmanade alla cyprioter att göra sin del i kampen.

Genom sina aktioner gav EOKA folket hopp och vann deras hjärtan. Detta hjälpte och gav EOKA kämparna skydd. Den indirekta hjälpen bestod av sekretess, uthållighet, passivt motstånd och självförsvar mot engelska trupper och turkiska pogromer.

Från den sjätte april, patrullerade brittiska trupper tillsammans med polis de större städerna.

Attentat mot Brittiske guvernören

En spektakulär aktion av EOKA var när man vid en insamlingsgala för brittiska veteraner lyckades smuggla in en bomb som detonerade bara några meter från var den brittiske guvernören Armitage hade suttit bara minuter innan.

Den nittonde juni intensifierades operationerna av befrielserörelsen med en koordinerad attack med granater och bomber mot militära och polisiära byggnader samt mot bostäder som tillhörde arméofficerare och tjänstemän.
I samband med dessa attacker skedde i vissa fall även skottlossningar och patrioter gick ut på gatan och konfronterade ockupanterna med kravaller.

Den väpnade kampen lät sig inte stoppas och den tjugoandra juni skedde en attack av en gerillagrupp mot en polisstation i Amiandos. Stationssergeanten dödades och gerillagruppen fick med sig fyra vapen.

Efter denna andra våg, som höll i sig till slutet av månaden, hade totalt 204 attacker skett.

Den femtonde juli införde britterna internering. Detta innebar att man kunde bli fängslad utan rättegång. Mellan det datumet och början av 1959 satt runt 3 300 grekcyprioter månader och år internerade.
Britterna hoppades sprida panik och krossa moralen hos folket genom dessa åtgärder, men det fick det motsatta resultatet.

Samma dag dömdes fem EOKA kämpar som fängslats den 1 april, domarna var mellan nio och tre års fängelse.
När nio års domen mot ledaren för Larnaca gruppen Stavros Poskotis föll, tog han till orda.
“Den oövervinnliga grekiska själen kan inte skrämmas av varken fängelse, förtryck eller något annan straff. Det är grekiska hjärtan som slår i våra bröst”

I augusti rekryterade britterna en reservpoliskår i vilken många turkcyprioter tog värvning.
Man införde också sju års fängelse för de som illegalt som bar vapen.
Britterna förde också in militärer man hade stationerade i Egypten.

Den sjuttonde september tog grekcyprioterna till gatorna i massiva demonstrationer. Stenkastning mot militära fordon följde och man satte även eld på ett. Det brittiska institutet föll också för lågornas rov.
Polisen använde tårgas mot demonstranterna.

Flykten från fängelset Kyrenia Castle

Den tjugotredje september fick den patriotiska befrielserörelsen en moralhöjare när sexton EOKA fångar lyckades fly från fängelset Kyrenia Castle. Med hjälp av knutna lakan lyckades man ta sig ut ur fängelset.
Flera av fångarna som lyckades fly, var från ledarskiktet som hade tillfångatagits i början av den väpnade kampen.
I November samma år genomförde de patriotiska fångarna ett upplopp i samma fängelse.

Trots, eller kanske tack vare, britternas ökade repression strömmade nya rekryter till EOKA. Kvinnor tog en stor och aktiv roll med vapen och sprängmedel.

De nya rekryterna fick svära följande ed,

“Jag svär vid den heliga treenigheten att:
Jag skall kämpa med all min kraft för Cyperns befrielse från det brittiska oket, offrandes mitt liv.
Jag skall inte lämna kampen under någon förevändning, utom när jag så beordrats av organisationens ledare och efter att kampens mål har uppnåtts.
Jag ska absolut följa order från organisationens ledare och endast hans.
Om jag arresteras, ska jag upprätthålla absolut tystnad både vad gäller organisationens hemligheter och namnen på mina kamrater, även om jag torteras för att bekänna.
Jag ska inte avslöja någon order från organisationen eller hemlighet som kommit till min kännedom, utom när detta är godkänt av organisationens ledare.
Mina handlingar ska endast styras av kampens intresse och ska vara fria från egenintresse eller partiintresse.
Om jag sviker min ed ska jag bli BERÖVAD MIN ÄRA och värd alla former av straff. ”

I oktober anländer en ny guvernör till Cypern, John Harding. Hans mål var att krossa EOKA och inleda samtal med ärkebiskopen för att hitta en politisk lösning.
Han misslyckades med båda.

Till Ärkebiskopen erbjöd han Cypern självstyre, medans ärkebiskopen krävde rätten till självbestämmande.
Skillnaden är att som britterna ville ha det var det cypriotiska folket öde och framtid fortfarande i britternas händer.

När Harding inte kunde få ärkebiskopen att vekna, tvingade man honom och flera kyrkoledare till exil i Seychellerna.
Harding såg en politisk lösning som en lösning där Storbritanniens intressen tillvaratogs, inte som en lösning där det cypriotiska folket fick rättvisa.