Edvard Bäckström: Vintern 1658

Vi vill på inget sätt påstå att författaren eller kulturpersonligheten om vilken artikeln handlar om hyser våra åsikter. Vi berättar om olika delar av svenskt kulturarv oavsett vilken åsikt utövaren än må ha.

Det var en vinter, härjande och svår,
som svepte skog och lade äng på bår.
Det var ett prövningens och nödens år.

Den gamle fiskarn varit förr soldat
och kämpat ärligt för sin kung och stat.
Nog strävade han än, men mest för mat

Nu var han fiskare, och vid sin vak
han satt med tålamod, men styv och rak.
Om blott det ville nappa bra — stor sak

Hans ende son, den hade gjort som far
och stod i krig hos kungen, Gud vet var.
Man hade sport, att det mot Danmark bar.

Men gossens viv satt hemma i sin vrå
med gubbens barnbarn, hungriga, fast små.
Det var ej gott att komma tomhänt då.

Och därför bad han högt för sig och sitt,
förtröstande likväl och otrosfritt:
”Krist hjälpe oss, att vädret snart blir blitt!”

Men kölden steg alltjämt. Hur tiden skred,
allt värre brist det blev på torv och ved.
Från taket föll den frusna sparven ned.

Och hörde man varginnans hesa tjut,
där tätt hon lommade vid stugans knut,
man tyckte riktigt det var synd till slut.

Och när den gamle med sin brutna kropp
i timtals måste hugga vaken opp,
förrn fisket började, då brast hans hopp.

Och vilt han ropade med ångstfylld själ:
”O Herre, låt det töa och bli väl,
om ej, så låt mig frysa snart ihjäl!”

Då hördes plötsligt bjällerklang på snön.
Det prosten var, som åkte över sjön:
”Gud signe dig, du gamle, och din bön!” —

”Ja, vördig pastorn har sin varma päls,
men se, för fattigman det bär till fjälls.
Jag bad: Från vinterns köld och is oss fräls!” —

”Nej, gamle krigsbuss”, sade prosten, ”tig
och kom och far till kyrkan hän med mig! —
Ett ord till tröst jag vet att säga dig.

Och tacka Gud var stund, som nöden gällt,
och rutan frusit till, och knuten smällt,
ty svenske kungen nyss gick över Bält!”