Frans Hedberg: Sista uppbådet

Vi vill på inget sätt påstå att författaren eller kulturpersonligheten om vilken artikeln handlar om hyser våra åsikter. Vi berättar om olika delar av svenskt kulturarv oavsett vilken åsikt utövaren än må ha.

Gossar, flickor! Till en saga
vill jag er från leken taga; —
ja, en saga, mörk och sann!
Mörk, med stjärneljus, som glimmar
strålklart genom tysta timmar,
sann som livet, när det brann
hos ett släkte, som försvann.

Sagan täljer bistra tider,
hungersnöd och sorg och strider,
dem vårt folk fick genomgå;
täljer om, hur genom nöden,
ända in i bleka döden,
tolvte Karl blev följd ändå
glatt av sina ”gossar blå”.

Täljer om, hur tomt och öde
stod vart hem, hur borta, döde
voro make, far och bror.
Hur som fånge far fick slava,
äldste bror föll vid Poltava,
och hur, övergiven, mor
grät och bad och illa for.

Hur det sen kom bud från Bender,
att han var i turkens händer,
Sveriges tappre, slagne kung;
men hur harm och missmod veko,
när kalabalikens eko
nådde gammal, nådde ung,
gjorde sorgen mindre tung.

Hur han sen kom åter, hjälten,
över hundramila fälten,
blixtsnabbt genom natt och dag.
Kapten Frisk, det namnet bar han.
Seg och stark och oböjd var han,
följde än sitt gamla lag,
redde sig till nya slag.

När han uppnått svenska kusten,
och det hän till sista dusten
mot den danska grannen bar,
sändes uppbåd ut att samla
folk till hären. Men blott gamla
svaga gubbar funnos kvar —
barn och kvinnor resten var.

Men trots svält och nöd och faror
kommo de i glesa skaror,
gossar, knappast vuxna än.
Glatt på Sveriges nötta fana
svuro de att väg sig bana,
redo att försvara den,
kroppsligt barn — till själen män.

Barn! Se där vad bilden lär oss.
Från de flydda dar den bär oss
halvt en varning, halvt ett krav.
Krigets fasor den oss målar,
men på samma gång den strålar
oförgängligt, härligt av
allt det mod, som kärlek gav.

Kärleken till fosterlandet,
det var den, som knutit bandet
samman mellan folk och drott.
Det var den, som spridde vida
mod att blöda, kraft att lida,
gjorde lätt i stort som smått
varje börda, varje lott.

Krigets lov vill ingen sjunga.
Fredens värv för er, I unga,
har behov av allt ert mod.
Men är fädrens land i fara,
gån då ut att det försvara,
skydden då med liv och blod
jorden, där er vagga stod!