Viktor Rydberg: Vårdträdet

Vi vill på inget sätt påstå att författaren eller kulturpersonligheten om vilken artikeln handlar om hyser våra åsikter. Vi berättar om olika delar av svenskt kulturarv oavsett vilken åsikt utövaren än må ha.

På odalmannens gård
stod åldrig lind,
ättens vördade träd,
med väldig krona
och stam, runristad av tjugu släktled.

Stormen kom,
starkare än i mannaminne:
det härliga trädet,
tyngt av åren,
föll.

Husets folk
stod sörjande kring den fallna.
Silverhårig farfader,
som frestat nittio vintrar,
smekte med vissnad hand
hennes vindfarna bark och sade:

”Vi skiljas ej, du dör ej.
Du skall leva i en dotter,
en stark telning från din stam.
I dig själv levde en moder,
som, när Midgård var tusen år yngre än nu,
sköt upp ur dess mull
och skänkte svalka åt fäder,
vilkas namn förnimmas på Sagas mun,
om de ej tonat bort i tidernas fjärran.

Och din dotter skall växa,
välsignad av de himmelska,
och med susande krona
för släkten, som komma,
förtälja de sagor,
som du förtalt

för svunna släkten,
och lyfta som du
lyssnande andar
till evighetstankar.

Vad äldst jag minns
är min moders blick
och därnäst dig, mina dagars vän!
Som barn jag sövdes
av ditt sus:
tyngda ögon
sökte ännu
i salstakets glugg
ditt gungande bladverk,
där det dallrade
i dejligt solljus
eller skymtade
mot skymningens stjärnor.

Min första idrott
var, när förvägen
klättrare hann
din högsta gren
och såg där
med tjusad syn,
med spirande längtan
till ledungsfärder,
i guldglitter
det gränslösa,
himmelspeglande havet.
Jag minns så väl:
dina vingade gäster
skydde icke
den obevingade.
Av ålder fanns
ett fridsförbund
emellan min ätt
och dina åbor.
Trygg kvittrade
trädpiplärkan,
staren lockade,
lövsångaren
sjöng sin vackra
visa bredvid mig.

När jag som yngling
återkom,
sen fjärran med seglens
svan jag färdats,
sökte min blick
hän över slätten
i blånat avstånd
ditt bladverks rundning,
och när jag hunnit
till hemmets grind,
viskade du
till välkomsthälsning
mina bästa
barndomsminnen
och mina löften för livet.

Hur skön jag såg dig
den sommardag,
då hem jag förde
min fagra brud!
Hur slösande
du slöjat dig
i dina väna
blomstervippor!
Aldrig göt du
ljuvare
din ångas doft
i aftonluften
än, när solen, som lyst
den lyckliga dag,
sjönk ned under skimrande skyar.

Ej månde vi skiljas,
du minnesrika!
Du flyttar nu in
i fädernas sal;
ty ditt virke skall slöjdas
i sinnrik snidning
till högsätesstolpar
och heliga bilder,
som tyda i tecken
tidernas gåtor
och mana till manlig
levnad de mina.

Ditt virke skall slöjdas
till värnande sköldar
att lyftas framför
lag och frihet;
med järnet spetsas
till spjutstänger

att föras i fejd
för fosterjorden
av mina söners
modige söner
i Svealandens
kämpars led.”