Albert Ulrik Bååth: Skåne

Vi vill på inget sätt påstå att författaren eller kulturpersonligheten om vilken artikeln handlar om hyser våra åsikter. Vi berättar om olika delar av svenskt kulturarv oavsett vilken åsikt utövaren än må ha.

Vill, vad ditt folk är värt, du känna,
vill du det se i dess hjärtegrund,
skåde du ut från kyrkobacke
mitt i en solig middagsstund.
Folket sin sabbatsvila håller:
all dess id under arbetsdag
skiner emot dig nu från åkrar,
hagar och leende anletsdrag.

Segt och starkt i hug och senor,
lugnt, hur tiderna skifta må,
sår det sin vårsådd, för det sin lie,
var gång vångarna vaggande stå,
skjuter vid fattiga fiskeläget
ut i sjön sin tjärade båt,
ler, då i venen det vresigt viner,
ler i skägget med ro däråt.

Fagert är landet. Färden du minnes,
juninatt vid Ringsjöstrand.
Under toviga bokegrenar
gled du i ekan fram emot land,
väntande dig i dunkla viken,
längst därinne i skuggig vrå,
höra det plaska, se det skina,
se liten älva foten två.

Stiga vi upp på ättekulle,
tälja kyrkorna runt omkring,
se dem med tegeltak och spiror
mitt i resliga askars ring.
Söder ut ser du havet blänka,
blåna mot norr ser du höjder och skog,
vila på slätt, i skog och vid stränder
vänliga hemmen. Du känner dem nog.