C. D. af Wirsén: Klockringning

Vi vill på inget sätt påstå att författaren eller kulturpersonligheten om vilken artikeln handlar om hyser våra åsikter. Vi berättar om olika delar av svenskt kulturarv oavsett vilken åsikt utövaren än må ha.

När sårad låg vid Åsundssjö
den ridderlige Sturen,
och Sverige frös i vintersnö,
och höljd av is var furen,
slog gällt en kyrkoklockas klang.
Det var, som om hon söndersprang.
Likt suck från nordanlanden
det hördes över stranden.

När, förd framåt på Mälarvik,
herr Sten låg död i släden,
och Sveriges hopp var kallnat lik,
och dimmor höljde träden,
en aftonklocka klang så klar.
Det rikets vesper-ringning var.
Den ljöd omkring den döde:
nu står allt Sverige öde.

När stoftet bars till Kedjeskär
och franciskaners kyrka,
och han vart sorgligt nedsatt där,
som varit Sveriges styrka,
den stora klosterklockans ljud
gav Stockholms stad det dystra bud:
nu är vår hjälte jordad;
nu är vår dom fullbordad.

Men om ock slut var mångens mod
och rådvill mången hjärna,
med manlig håg hans änka stod,
Kristina Gyllenstjärna.
Hon kom i sorgdoks majestät
och Stockholms portar stänga lät
och lät stormklockan skalla:
i vapen, männer alla!

Den kvälln i Lybeck pä sitt rum
herr Gösta vandra hördes.
Hans blick var än av oro skum,
då morgonklockan rördes.
Men då vart fattat hans beslut
att Sveriges frälsning föra ut.
All tvekan var förgången.
Det ljöd till ottesången.