J.L Runeberg: Veteranen

Vi vill på inget sätt påstå att författaren eller kulturpersonligheten om vilken artikeln handlar om hyser våra åsikter. Vi berättar om olika delar av svenskt kulturarv oavsett vilken åsikt utövaren än må ha.

Han reste sig ansenlig 
I stugans skymda vrå, 
Väl var han böjd av åren, 
Men syntes hög ändå; 
Förändrad var han mycket 
I detta ögonblick, 
En ädel krigarhållning 
Låg i hans hela skick.

Rotfattig var han annars 
På sina gamla dar; 
Från forna tappra strider 
Han hade ärr blott kvar; 
Sen utan hem han irrat 
I många år förut, 
På Röjkö torp han hamnat 
I Alavo till slut.

Nu reste han sig plötsligt, 
Liksom ur slummern väckt, 
Begynte kasta av sig 
Sin slitna vardagsdräkt, 
Tog på sin högtidsklädnad, 
Bespard sen många år, 
Och strök åt båda sidor 
Sitt silvervita hår.

Så stod soldaten färdig 
Att ut ur stugan gå, 
Helt vördnadsvärd att skåda 
I dräkten, gul och blå, 
Med mässingsskodda hatten 
Högt över hjässans rand, 
Och dödens lugn i minen, 
Och vandringsstav i hand.

Därute lyste solen, 
Ej sedd på många dar, 
Den sjuttonde augusti 
Var sommarvarm och klar, 
Kring fält och sjö for vinden 
Med lätta andedrag; 
Vart ville gamle krigarn 
På denna sköna dag?

Vart ärnade han styra 
Sin vandring denna gång? 
Blev hemmet honom ödsligt, 
Hans plats i vrån för trång? 
Och denna högtidsklädnad, 
Vi tog han den uppå? 
Var det till Herrans tempel, 
Den gamle tänkte gå?

Det hördes ingen ringning 
Från denna helgedom, 
Och murens port var sluten, 
Och kyrkan stängd och tom. 
Vad skulle man ock göra 
Uti Guds hus i dag? 
Den sjuttonde augusti 
Var ingen helgedag.

Dock i den gamles tycke 
Hölls gudstjänst denna tid, 
Och hölls den ej i kyrkan, 
Så hölls den näst invid; 
Ty kringom den på höjden, 
Från mon till insjöns strand, 
Stred Finlands kämpaskara 
Just nu för kung och land.

Den sjuttonde augusti 
Var sommarvarm och klar, 
Och för den forne krigarn 
En högtidsdag den var. 
Han gick rakt fram mot kullen, 
Där Finlands fana höjts, 
Han ville se Gud tjänas 
I dag av Adlercreutz.

Han ville höra klangen 
Av svärden än en gång, 
Den välbekanta tonen 
Av fältkanonens sång, 
För minnet återkalla 
Sin ungdoms kraft och mod 
Och se det nya släktet, 
Hur det höll ut i blod.

Så har man tytt hans mening, 
Kanske man den förstått, 
Dock såg man ej hans tankar, 
Man såg hans vandring blott. 
Han gick sin bana framåt 
Helt lugnt, det märkte man, 
Och hann så kyrkovallen, 
Där striden hetast brann.

Där tog han plats vid vägen 
Och satt och såg uppå, 
Han såg mot finska hären, 
Mot ryska likaså; 
Varhelst de skarpast möttes, 
Där sågs hans blick bli kvar, 
Och ofta som förklarat 
Hans hela anlet var.

Och blinda kulor veno 
Kring honom varje stund, 
Och dödens ädla skördar, 
De föllo i hans rund; 
Han gick dock ej från stället, 
Hans lugn var lika glatt, 
Och ingen kula rörde 
Den gamle, där han satt.

Och i beständig växling, 
Allt efter lyckans lek, 
Omslöts han av en skara, 
Som frambröt eller vek; 
Men hur ock striden välvde, 
Fick gubben ostörd bli, 
Och vän och ovän lika 
Gick vördande förbi.

Men dagen led, och solen 
Vid västerns portar stod, 
Då segrade omsider 
Den finska härens mod, 
Då sågs vart hinder brutet, 
Var fiende på flykt, 
Och allt kring gamle krigarn 
Var åter lugnt och tryggt.

När då den sista truppen 
Bröt ned från kullens topp 
Och drog förbi soldaten, 
Då stod han högrest opp: 
”I unga, tappra söner 
Utav vår fosterjord, 
Finns någon här, som aktar 
En grånad krigsmans ord?

Stor tack vill han er säga 
För denna sköna dag, 
Ty aldrig har han skådat 
Ett härligare slag. 
Gud vare pris och ära, 
Vårt folk vet segra än, 
Än lever fädrens anda, 
Ännu har landet män.”