En ny frontlinje i kampen för EU-utträde

I en vecka där den sista rösten för ett EU-utträde i riksdagen tystnade är det dags att tala klarspråk samt att bygga grunden för det fortsatta strävandet för självständighet.

För om inte vi gör det, så vem och om inte nu, så när?

Vi håller det att vara en helig nationalistisk princip att en nation skall styras av sitt egna folk i sitt eget territorium.

Utan detta är det inte längre nationalism. Det måste sägas klart och tydligt.

EU är byggandet av en ny superstat och i detta byggande finns inte plats för de gamla nationerna med sina kulturer och traditioner.

EU genomför sina planer med att bygga upp parallella institutioner till de olika nationernas.

Vi kan se det på polisiär, militär, ekonomisk och politisk nivå.

Dessa parallella institutioner skall bekämpas av alla som vill värna svensk självständighet.

Man gör inte det genom att bli en del av dom.

I samma stund man ger dessa sitt godkännande går man från frihetskämpe till medlöpare.

Det senaste parti att ge upp drivandet av utträdes frågan, SD, använder som ett argument att det är en död fråga, att det inte finns majoritet för det.

Men vad är hederlig politik om inte just att skapa opinion och driva sina frågor?

Alla andra frågor som inte SD har majoritet för, skall man även överge dess?

Men vore det inte bra med EU om det satt massor av samma åsikt som mig i EU parlamentet kan du fråga dig.

Detta är ett falsk argument, för det är fortfarande ett brott mot principen att nationen skall styras av sitt eget folk i sitt eget territorium.

Jo du kan sitta med massor av din gelikar i EU parlamentet och ni kan uppnå en majoritet av konservativa, vänster eller vilken del av skalan du befinner dig på men du är inte längre nationell.

Historiens dom över politiker som övergett den nationalistiska principen, vare sig det har varit nazimedlöpare eller sovjetiska marionetter har varit hård.

Domen kommer bli lika hård för de som idag är delaktiga i försöket att krossa nationernas självständighet.

Jag skriver försöket för det är vad det är. Det kommer aldrig att lyckas, vår nation har varit i svårt läge många gånger förr och alltid lyckats försvara nationen, så kommer det bli även denna gång.

Våra förfäder slet inte i fabriker eller på fälten för att framtida generationer skulle ge bort det som dom byggde upp.

De som dog på slagfälten för att försvara vår självständighet, gjorde det inte för att karriärshungriga politiker skulle ge bort det, för fina löner och massiva pensioner.

Dom som stormade de utländska makternas borgar och brände dom till grunden vägrade att sälla sig till fienden för att förändra inifrån.

Dom hade en dröm, en dröm om ett fritt Sverige att lämna till kommande generationer.För den drömmen var dom villiga att riskera allt.

Vad gör vi då nu för att uppnå EU-utträde?

Vi bygger en befrielserörelse, en befrielserörelse på nationalistisk och demokratisk grund. En rörelse för att trycka på makthavare.

En befrielserörelse med visioner och strategi som kan på ett fredligt sätt kan driva igenom självständighet för Sverige.

En rörelse där varje varje svensk har en viktig roll att spela. Oavsett hur lite eller mycket ni kan göra är ni alla svenska frihetshjältar.

Det är upp till oss att åstadkomma detta, för motståndarna till ett självständigt Sverige kommer ta varje tillfälle att försöka styra befrielserörelsen på villovägar.

Dom försöker allt, allt från att skrämmas till att smutskasta dom som förespråkar ett EU-utträde, till att säga att det är hopplöst.

Vi måste driva opinionen för ett EU-utträde. Vi måste förklara för alla varför ett EU-utträde är det rätta.

Varför vi skulle få det bättre ekonomiskt utanför EU.

Varför det skulle vara en milstolpe i att återställa demokratin.

Varför det krävs för vår nations överlevnad.

Varför det är det historiskt riktiga.

Vi måste integrera detta självständighetssträvande i allt vi gör. Vi måste bygga en folkrörelse som är relevant i vårt folks vardag.

Vi måste göra allt vi kan för att hålla vår historia, kultur och traditioner vid liv. Detta kan vi göra idag genom att leva den.

Vi måste ta våra argument och föra dom vid middagsbordet hemma, i fikarummet på jobbet, på rasten i skolan. En kamp varje dag och överallt.

Det är ett tungt ansvar som vilar på våra axlar, för vad händer om vi misslyckas med att bygga en fredlig befrielserörelse som vinner tillbaka vår självständighet?

Vad väntar då nästa generation? Vad kommer dom känna att dom har för val?

Och som sagt om inte vi gör det så vem? Om inte nu, så när?