Gustaf Fröding: Strövtåg i hembygden

Vi vill på inget sätt påstå att författaren eller kulturpersonligheten om vilken artikeln handlar om hyser våra åsikter. Vi berättar om olika delar av svenskt kulturarv oavsett vilken åsikt utövaren än må ha.

Det är skimmer i molnen och glitter i sjön, 
det är ljus över stränder och näs 
och omkring står den härliga skogen grön 
bakom ängarnas gungande gräs. 

Och med sommar och skönhet och skogsvindsackord 
står min hembygd och hälsar mig glad, 
var mig hälsad! — Men var är min faders gård, 
det är tomt bakom lönnarnas rad. 

Det är tomt, det är bränt, det är härjat och kalt, 
där den låg, ligger berghällen bar, 
men däröver går minnet med vinden svalt, 
och det minnet är allt som är kvar. 

Och det är som jag såge en gavel stå vit 
och ett fönster stå öppet däri, 
som piano det ljöd och en munter bit 
av en visa med käck melodi.

Och det är som det vore min faders röst, 
när han ännu var lycklig och ung, 
innan sången blev tyst i hans dödssjuka bröst 
och hans levnad blev sorgsen och tung. 

Det är tomt, det är bränt, jag vill lägga mig ned 
invid sjön för att höra hans tal 
om det gamla, som gått, medan tiden led, 
om det gamla i Alsterns dal. 

Och siit sorgsna och sorlande svar han slår, 
men så svagt som det blott vore drömt: 

”Det är kastat för vind sedan tjugu år, 
det är dött och begravet och glömt. 

Där du kära gestalter och syner minns, 
där står tomheten öde och kal, 
och min eviga vaggsång är allt som finns 
av det gamla i Alsterns dal.”

II. 

Och här är dungen, där göken gol, 
små töser sprungo här 
med bara fötter och trasig kjol 
att plocka dungens bär, 
och här var det skugga och här var sol
och här var det gott om nattviol, 
den dungen är mig kär, 
min barndom susar där.

III. 

Här är stigen trängre, här är vildskog, 
här går sagans vallgång vild och lös, 
här är stenen kastad av ett bergtroll 
mot en kristmunk långt i hedenhös. 

Här är Vargens gård av ris och stenrös, 
här ljöd Vargens tjutröst gäll och dolsk, 
här satt Ulva lilla, Vargens dotter, 
ludenbarmad, vanvettsögd och trolsk. 

Här går vägen fram till Lyckolandet, 
den är lång och trång och stängd av snår, 
ingen knipslug mästerkatt i stövlor 
finns att visa oss, hur vägen går.

IV. 

Kung Liljekonvalje av dungen, 
kung Liljekonvalje är vit som snö, 
nu sörjer unga kungen 
prinsessan Liljekonvaljemö. 

Kung Liljekonvalje han sänker 
sitt sorgsna huvud så tungt och vekt, 
och silverhjälmen blänker 
i sommarskymningen blekt. 

Kring bårens spindelvävar 
från rökelsekaren med blomsterstoft
en virak sakta svävar, 
all skogen är full av doft. 

Från björkens gungande krona, 
från vindens vaggande gröna hus 
små sorgevisor tona, 
all skogen är uppfylld av sus. 

Det susar ett bud genom dälden 
om kungssorg bland viskande blad, 
i skogens vida välden 
från liljekonvaljernas huvudstad.