Kung Gösta och dalkarlarna

Vi vill på inget sätt påstå att författaren eller kulturpersonligheten om vilken artikeln handlar om hyser våra åsikter. Vi berättar om olika delar av svenskt kulturarv oavsett vilken åsikt utövaren än må ha.

Kung Gösta han rider i Dalarna opp,
han så sina dalkarlar bjöd:
”Kung Kristiern ligger på Stockholms slott,
han dricker båd’ vin och mjöd.

I dalkarlar mina, I hören nu, vad
jag er har att bjuda uppå:
viljen I följa till Stockholms stad
att jutarna med mig nedslå?”

Dalkarlarna svarade ej till behag,
men sade kungen igen:
”Det stod ett slag om en långfredag,
vi minnas det alla än.”

Kung Gösta han svarade åter på slikt
och sade till dem alltså:
”Vi bedja Gud fader i himmelrik,
så lär väl oss bättre gå.”

Strax annat sinn i dalkarlarna rann,
de sade till Gösta, sin kung:
”Om du vill bliva vår härhövidsman,
så följer båd’ gammal och ung.

Snöskrävan och furufnatten[ i träd
rätt pilen råkar uppå;
Kristiern, den bloderacken, ock med
skall ingalunda bättre nu gå.”

”Helt gärna är jag er härhövidsman”,
strax svarade konungen då,
”allenast I ären mig trogna var man
inunder min fana blå.”

De dalkarlar svarte med friskaste mod,
som alla de varit en man:
”Vi våga väl gärna båd’ liv och blod
mot en så grym tyrann.”

Så dalkarlar foro med bågar åstad
allt ned över Tuna bro;
flera då voro dalkarlar i rad,
än kung Gösta han månde tro.

De dalkarlar skynda sig fort i sitt lopp
allt neder till Tuna hed;
större nu blev dalkarlarnas tropp,
än kung Gösta kund’ överse.

Dalkarlarna hinna till Brunnbäck fram,
där fingo de jutar i syn;
strax flera dalpilar i vädret man fann,
än haglet nedfaller av skyn.

Dalkarlarna började skjuta allt mer,
de sköto alla som en man:
tjockare rykte dalpilar där ner
än sanden på sjöastrand.

Så körde de jutar i Brunnbäcks älv,
så vattnet dem porlade om;
de sörjde däröver, att Kristiern själv,
han ej där tillika omkom.