Erik Axel Karlfeldt: Spelmansvisor

Vi vill på inget sätt påstå att författaren eller kulturpersonligheten om vilken artikeln handlar om hyser våra åsikter. Vi berättar om olika delar av svenskt kulturarv oavsett vilken åsikt utövaren än må ha.

Jag är den unge spelemannen som vandrar skogens led 
och träder över lummern mellan enarna på hed. 
Av rosenträ jag fogat själv fiolen som jag rår, 
och strängarna jag tvinnat av blonda kvinnohår.

Och kommer jag en afton till strandbyns vallar fram 
när nejdens ungdom samlats sig till fest kring björkens stam – 
då allt vad friskt mitt hjärta i gröna marker känt 
jag spelar upp i visor på mitt glada instrument.

Då tändes glans i ögon, då stiger glöd på kind, 
och ungmöbarmar spännas käckt kot daggig skymningsvind. 
Jag är den unge spelman som dansar natten lång, 
och över älv och ängar far, för stunden född, min sång.

På renen, under granarna stämmer jag fiolen, 
så daggen från hans strängat yr ut i ängens ljus. 
Kom, doft i vildmarksdunkel, kom, klöverdoft i solen, 
och följ min sång och strömma bland stadens gråa hus.

I gråa, kalla husen så många väsen fryser 
som aldrig fick förstå, hur naturens hjärta brann; 
om frihetslivets jubel, när yppig sommar lyser, 
för dem jag glad vill spela det vackraste jag kan.

Men bleka kvinnor lyss från palatset och från kåken 
och le med spotska läppar, i det jag går förbi: 
”Med dina bondrängsvisor – ”; Jag surrar till med stråken 
och dränker deras mummel i rusig melodi.