Zacharias Topelius: Flottningskarlen

Vi vill på inget sätt påstå att författaren eller kulturpersonligheten om vilken artikeln handlar om hyser våra åsikter. Vi berättar om olika delar av svenskt kulturarv oavsett vilken åsikt utövaren än må ha.

Den brusande älven bär skogarnas barn,
de stupade furor, till sågar och kvarn.
Jag vallar de villa,
förskingrade stockar,
jag måste dem drilla
i kedjade flockar,
och gossen gör båtar av strändernas flarn.

Ut måste jag springa på sviktande bro.
Den rullande stocken är icke att tro;
han sjunker, han svänger,
han dränker den bäste.
Jag hoppar och klänger
från fäste till fäste
och väter min byxa och tappar min sko.

Den mäktiga floden förtörnas ibland,
han tycker ej om mina kedjor och band,
han sliter sin boja,
han skingrar min flotta
och spillrorna skoja
förutan all måtta,
och där står jag redlös med staken i hand.

Men när jag munsjörerna stadigt har fäst,
bär floden sin börda som starkaste häst
och skjutsar mig gratis,
till dess jag på stranden
får koka potatis
och sova i sanden
och glömma min möda och må som en präst.