Erik Gustaf Geijer: Den siste kämpen

I natten tindrar blixtarnas sken;
på klippans spets sitter kämpen allen,
det väldiga svärd vid sin sida.
En ny tid kommer. Hans tider förgå,
hans styrka är bruten, hans hjässa är grå.
Vi skulle han längre förbida?

Från branta fjället han trotsig ser
i stupande forsens avgrund ner;
av längtan tänds honom bloden.
I vågens damm tyckas vålnader stå,
ur djupet röster manande gå:
hell den, som får vara hos Oden!

Ur klostret steg fjärran klockornas klang,
och kämpen ryste; – ur djupet det sang
en sång, som mer honom glädde.
Den talte om kämpabragd och hopp.
Men åskan slog gällt, och sången slöt opp,
och upp stod kämpen och kvädde:

Ӏnnu dock leva
de gamla gudar,
och Tor på vagnen
dånande åker –
härskarn i himlen
evigt; om också
intet offer
av jordrikets söner
åt honom tändes.

Och du, Oden,
asahövdinge,
gången är du!
Ännu i livet
ingen förmåtte
dig besegra;
och då döden
dig ville tvinga,
drog du manligt
det goda svärdet
och ristade djupt
upp livets källor,
så att själen
trotsig och glad
med forsande blodet
flög åt höjden.

Dock, du lever;
och mång’ tusende
kämpar, dem du, 
Valfader, valt
å rykande slagfält,
till dig samlats
och i dina
gyllene salar
glada gästa.

Där de kläda sig
varje morgon
i blixtrande stål;
att huggas och slåss
uppå Odens gård,
det är deras ro.
Sen rida de hem
till rågat bord.
Sköldmö skänker
det brusande mjöd;
skalden tar opp
den mäktiga sång.
Om fordomtima
och kämpaidrott
kväder han; – hjältarna
lyssna med fröjd
och bifall slå
uppå skölden hård
så att det dånar
genom den eviga
nattens riken.

Sen, I gudar!
Jag är för gammal
för nya läran
om vite Kristus –
vill ej till himlen,
till andra gudar
och sankt Peter,
som jag ej känner.

Döpter är jag
i rödan blod
av fiender slagna
och föraktar
att helgas av vatten.

Gångne äro 
stallbröder mina
alla hädan.
Ensam är jag;
och den siste,
ja den siste,
ende lämnade
av mina vänner
vill ej mer
med mig pläga samkväm.

Sen, I gudar,
detta svärdet:
nu är det tungt
i den gamles händer.
I veten, jag har ej
mycket aktat
blod eller livet.

Bort det, att kämpen
skulle dö nesligt
på mjuka bädden,
dit de komma,
de svarte män
uti munkekåpor,
och med olåt
nedlägga kroppen
i lågan mull,
där ingen hög,
ingen bautasten
skall stå uppå hans stoft,
att de må se den,
de kommande folk,
och vandraren säga:
där vilar han
av de gamla dagar.

Därför, Valfader,
tag mig till dig! –
I Valhalla 
ännu står
ledigt ett rum
för den siste kämpen”

I natten tindrar blixtarnas sken.
På klippans spets sitter kämpen allen,
sitt väldiga svärd vid sin sida.
En ny tid kommer. Hans tider förgå,
hans styrka är bruten, hans hår äro grå.
Vi skulle han längre förbida?

Från branta fjället han trotsigt ser
i stupande forsens avgrund ner;
av längtan tänds honom bloden.
Ur djupet tycks manande röster gå.
Han störtar från klippan i djupet brå –
Säll den, som får vara hos Oden!