Vi vill på inget sätt påstå att författaren eller kulturpersonligheten om vilken artikeln handlar om hyser våra åsikter. Vi berättar om olika delar av svenskt kulturarv oavsett vilken åsikt utövaren än må ha.
I
natten tindrar blixtarnas sken;
på
klippans spets sitter kämpen allen,
det
väldiga svärd vid sin sida.
En
ny tid kommer. Hans tider förgå,
hans
styrka är bruten, hans hjässa är grå.
Vi
skulle han längre förbida?
Från
branta fjället han trotsig ser
i
stupande forsens avgrund ner;
av
längtan tänds honom bloden.
I
vågens damm tyckas vålnader stå,
ur
djupet röster manande gå:
hell
den, som får vara hos Oden!
Ur
klostret steg fjärran klockornas klang,
och
kämpen ryste; – ur djupet det sang
en
sång, som mer honom glädde.
Den
talte om kämpabragd och hopp.
Men
åskan slog gällt, och sången slöt opp,
och
upp stod kämpen och kvädde:
Ӏnnu
dock leva
de
gamla gudar,
och
Tor på vagnen
dånande
åker –
härskarn
i himlen
evigt;
om också
intet
offer
av
jordrikets söner
åt
honom tändes.
Och
du, Oden,
asahövdinge,
gången
är du!
Ännu
i livet
ingen
förmåtte
dig
besegra;
och
då döden
dig
ville tvinga,
drog
du manligt
det
goda svärdet
och
ristade djupt
upp
livets källor,
så
att själen
trotsig
och glad
med
forsande blodet
flög
åt höjden.
Dock,
du lever;
och
mång’ tusende
kämpar,
dem du,
Valfader,
valt
å
rykande slagfält,
till
dig samlats
och
i dina
gyllene
salar
glada
gästa.
Där
de kläda sig
varje
morgon
i
blixtrande stål;
att
huggas och slåss
uppå
Odens gård,
det
är deras ro.
Sen
rida de hem
till
rågat bord.
Sköldmö
skänker
det
brusande mjöd;
skalden
tar opp
den
mäktiga sång.
Om
fordomtima
och
kämpaidrott
kväder
han; – hjältarna
lyssna
med fröjd
och
bifall slå
uppå
skölden hård
så
att det dånar
genom
den eviga
nattens
riken.
Sen,
I gudar!
Jag
är för gammal
för
nya läran
om
vite Kristus –
vill
ej till himlen,
till
andra gudar
och
sankt Peter,
som
jag ej känner.
Döpter
är jag
i
rödan blod
av
fiender slagna
och
föraktar
att
helgas av vatten.
Gångne
äro
stallbröder
mina
alla
hädan.
Ensam
är jag;
och
den siste,
ja
den siste,
ende
lämnade
av
mina vänner
vill
ej mer
med
mig pläga samkväm.
Sen,
I gudar,
detta
svärdet:
nu
är det tungt
i
den gamles händer.
I
veten, jag har ej
mycket
aktat
blod
eller livet.
Bort
det, att kämpen
skulle
dö nesligt
på
mjuka bädden,
dit
de komma,
de
svarte män
uti
munkekåpor,
och
med olåt
nedlägga
kroppen
i
lågan mull,
där
ingen hög,
ingen
bautasten
skall
stå uppå hans stoft,
att
de må se den,
de
kommande folk,
och
vandraren säga:
där
vilar han
av
de gamla dagar.
Därför,
Valfader,
tag
mig till dig! –
I
Valhalla
ännu
står
ledigt
ett rum
för
den siste kämpen”
I
natten tindrar blixtarnas sken.
På
klippans spets sitter kämpen allen,
sitt
väldiga svärd vid sin sida.
En
ny tid kommer. Hans tider förgå,
hans
styrka är bruten, hans hår äro grå.
Vi
skulle han längre förbida?
Från
branta fjället han trotsigt ser
i
stupande forsens avgrund ner;
av
längtan tänds honom bloden.
Ur
djupet tycks manande röster gå.
Han
störtar från klippan i djupet brå –
Säll
den, som får vara hos Oden!